Inte utan min syster
En relation kan se ut på många olika sätt, beroende på personen som det handlar om. Det finns föräldra relationer, som oftast handla om kärlek och samspel i vardagen och i hemmet. Förälskelse relationen, det stadiet, innan känslor präglas till ömhet och tillgivenhet mellan två personer. Det finns massvis med olika relationer. Jobbrelationer, familjerelationer. Och där kommer mitt ämne in, som jag ska prata om. En syskonrelation.
Det brukar finnas en syskonrelation, nästan alltid, mellan två syskon, oavsett storlek och ålder, oavsett kön. Oavsett om den relationen innebär att man är älskad eller om man av avundsjuka inte älskar sitt eget kött och blod.
Jag har två syskon, en storebror och en storasyster. Min syster och jag har bott under samma tak i 19år. Starten på vår relation, som började på BB, är inget att skryta om. Min syster önskade sig en lillebror och hon var så avundsjuk på min moster, som fyra månader tidigare, innan min ankomst, hade fött min kusin, en pojke.
Så vårt första möte skedde inne hos mamma, i salen på BB, med kameror överallt och en massa grattande till "En liten flicka".
Minen som min syster hade första gången hon höll mig, var inte inspirerande till att ha henne som min syster i resten av mitt kommande liv. Hennes besvikelse syntes långa vägar, hon ville t.o.m. lämna tilbaka mig men det gick ju såklart inte. hon fick helt enkelt stå ut med mig.
Även om jag nu inte var den som min syster hade önskat sig, så hade vi det iaf bra tillsammans. Vi gjorde mycket tillsammans, nästintill allt man kan tänka sig att syskon och vänner gör. Vi lekte tillsammans i sandlådorna, vi hade gemensamma vänner, trots att det var 11år emellan oss.
Genom åren har det hänt mycket runt omkring oss och även med oss. Vi har bråkat om små saker såsom vem den sista kakan tillhör, vem som ska sitter i framsätet i bilen. Sådant småtjafs som syskon alltid går igenom. Jag relaterade till bilden ( uppe till vänster). Det är två personer, som står och fäktas. Jag ser mig själv och min syster i den bilden. Även om vi bråkar ibland, så är det bråk som inte sårar. bara stöter till lite i kanten. Vi kommer alltid hela och välbehållna ur bråken, om man nu kan formulera sig så. Men relationen mellan oss har inte förändrats alls, trots våra bråk, varken av dom små eller stora varianterna på bråken. Vi är varandra stöttepålar, i ur och skur.
Som bevis på detta har vi våra föräldrar som följt oss genom åren, vår mamma och pappa. Jag tror att de hade mycket tvivel om oss, att det inte skulle fungera mellan oss två. Men ju mera tiden har gått, så har de lagt märket till att vi är som en nyckel i ett lås, väldigt tajta, men ändå kan vi behöva lite låsolja då och då.
När jag bläddrade genom häftet(till svenska NP) så stannade jag vid bilden på s. 30. (bilden till höger). Jag började fundersamt studera bilden och kom fram till att bilden, med hjärtat som blandas med ljus och gnistor, speglar min relation till min storasyster. Det betydande att; Även om vi är så tajta som vi är till varandra, så finns där oförståelse, oense, men ändå finns ljuset där för oss, vår kärlek till varandra.
Nu efter 19år tillsammans, under samma tak, så har våra band klippts av och vår relation är inte så stark som den har varit. Min syster har flyttat till staden, 2mil ifrån mig, men det känns som om hon bor på andra sidan jorden. Då vi inte umgås så mycket längre så har den gemenskapen vi hade, den gemenskapen jag saknar, försvunnit och nu passar inte längre nyckeln i låset, inte ens med hjälp av låsolja.
/ My
jAG ÄR VÄLDIGT STOLT ÖVER MINA OTROLIGA LILLA SYSTER...äLSKAR HENNE MITT LILLA HJÄRTA!!!
PUSS PÅ DIG!
Mia
